Om jag vuxit upp idag, är sannolikheten stor att jag varit en i den växande gruppen unga med könsdysfori. Hade jag eller mina föräldrar sökt hjälp, skulle jag förmodligen bli erbjuden hormonbehandling och så småningom operation. Det är skrämmande att inse.
Säkert är jag född med AS även om det finns de som hävdar att nästan allt beror på uppväxt och miljö. Som barn reflekterade jag inte över att något skulle vara annorlunda med mig.
Antagligen var jag svår att tas med även om jag inte upplevde det så själv. Jag kom säkert undan med en hel del eftersom jag var liten för min ålder. Jag hade en stark vilja – på gott och ont. Om det var något jag inte ville så brukade det sluta med att jag slapp. Och om det var något jag verkligen ville lära mig så gav jag mig inte – mina föräldrar tog det för tålamod.
Det blev svårare när jag blev äldre. Jag förstod inte att jag hade problem med att läsa av hur andra tänker. Jag hade ingen aning om att det ens var möjligt att göra det och att alla andra gjorde det hela tiden.
I tonåren blev det både värre och bättre. Jag förstod mig inte alls på intrigerna i flickgruppen, falska komplimanger och ”talande” tystnad. Det verkade bara dumt. Grabbarna hade en rakare stil. Men där passade jag inte heller riktigt in – jag var ganska liten och inte så stark som jag skulle behövt vara för att vara med i deras tuffare lekar.
Men det fanns sammanhang där andra normer rådde. Skytte, SF, dataspel, rollspel, schack, samt att mecka och köra bil. Där kunde jag känna mig litet mer hemma. Tjejerna som var där var mer som jag och killarna gick att tala med.
Jag var ganska mager eftersom jag inte riktigt kände hunger på samma sätt som andra. De flesta andra tjejer var betydligt mer utvecklade med bröst och höfter än jag. När formerna så småningom började visa sig även på mig, kändes det inte alls bekvämt och jag försökte skjuta fram axlarna för att brösten inte skulle synas – fast det var obehagligt i längden. Höfterna blev bredare och det gick inte heller att dölja.
Om jag hade varit tonåring idag hade jag antagligen googlat på att inte passa in och att känna sig fast i fel kropp. Jag hade hamnat i forum där jag välkomnats och fått bekräftelse. Jag hade fått tips på binders och fått veta hur bra allt skulle bli om jag gjorde om mig till kille. Det skrämmer mig verkligen, som vuxen kvinna och mamma.
Idag får våra barn veta att de kan byta kön, men sanningen är att det kan vi faktiskt inte. Det finns inga trollstavar, ingen magi, inte ens pillren är magiska. Ingen kan byta kön på riktigt. Den sortens genterapi finns inte. Det går att operera bort sina könskörtlar och bli beroende av att tillföra hormoner för resten av livet – en medicinering som ger svåra biverkningar. Det går att opera och förändra kroppen så att den ser annorlunda ut. Men man kan aldrig fullt ut bli det andra könet – mer än juridiskt och på ytan.
Vid 16–17 års ålder vet vi inte hur livet kan komma att gestalta sig, vad vi kommer att vilja när vi dubblat vår ålder. Tonåringen vet bara hur jobbigt det är nu, och det är väldigt lätt att tro på en enkel lösning. Särskilt när man har AS.
Som tonåring hade jag fullt upp med mig själv, och ingen möjlighet att föreställa mig längtan efter barn eller livet som vuxen. När jag var 18 ville jag sterilisera mig. Det gick inte att få den saken utförd eftersom åldersgränsen är 25, och när jag väl var 25 hade jag fullt upp med annat och hade varken tid eller lust att lägga in mig på sjukhus. Det är jag tacksam för idag när jag är mamma till två älskade barn.
Vi som är vuxna idag, har en gång varit tonåringar. Vi måste tänka tillbaka och inse att allt vi önskade oss i den åldern inte var bra för oss. Vi måste minnas de misstag vi gjorde, hur det gick och hur illa det kunnat gå om vi fått som vi velat. Det är vårt ansvar att komma ihåg vad vi lärt oss på vägen och skydda våra barn från att göra misstag som skadar dem för livet. Det ansvaret har alla vi som är vuxna: föräldrar, politiker, lagstiftare och vårdgivare.
För det finns inga trollbrygder och knivar i världen som kan förvandla en flicka till en pojke. Det går inte på riktigt, och det som går att göra går aldrig att göra ogjort.