Detta är en sammanfattning av vad barn- och ungdomspsykiatern och överläkaren Sven Román pratade om gällande könsdysfori hos barn och unga vuxna på Global Population Health Summits och Genspects konferenser i Lissabon 27 september 2024.

”Den medicinska behandlingen av barn och unga vuxna i västvärlden de senaste 20 åren är en av tidernas största medicinska skandaler, för det saknas i princip helt evidens för hormonbehandling och kirurgi av barn och sannolikt även för vuxna yngre än 25 år.

Varför har detta skett? Jag anger nedan några möjliga orsaker.

Bakgrunden till utvecklingen är sannolikt den individualistiska era som västvärlden inledde på 1990-talet. Det har varit en tid präglad av nyliberalism, en ideologi som hävdar att varje människa ska få göra vad hon själv vill, vare sig det gäller droger, att få hjälp av staten med att dö eller med att förändra den egna kroppen. Att människan har svårt att omfatta konsekvenserna av livsavgörande beslut och att hon är en social varelse är inom neoliberalismen underordnat.

Internets utbredning förstärkte det individuella perspektivet ytterligare. År 2007 kom den första smarta telefonen, och 3-5 år senare fanns en smartphone i varenda västerländsk tonårings hand.

I början av 2000-talet hade gayrörelsen gjort stora och enligt min uppfattning fantastiska framsteg. Detta berodde bland annat på att den amerikanskan grenen av rörelsen hade fått ansenliga donationer. 

Nu hade dock många av de homosexuellas  önskemål, såsom tillåtelse att ingå partnerskap och giftermål och i vissa länder även möjligheten för att få barn genom bland annat insemination och adoption, förverkligats. Därmed uppstod en sorts ekologisk nisch.

WPATH, den amerikanska och ledande transorganisationen, utnyttjade den ekologiska nischen. Pengarna fortsatte att flöda in till den amerikanska organisationen för sexuellt likaberättigande, och WPATH hade möjlighet att föra ut sin politik och bana väg för medicinsk behandling av barn och unga vuxna med könsdysfori.

Politikerna och sjukvården anammade transrörelsens önskemål. Till detta bidrog sannolikt också den så kallade identitetspolitiken, som innebär att marginaliserade och diskriminerande grupper i samhället har tolkningsföreträde i frågor som berör dem. 

En orsak till utbredningen av identitetspolitiken är antagligen att politikerna tror att de framstår som fördomsfulla och bakåtsträvande om de inte beaktar minoriteters rättigheter. De är rädda att de inte skulle få röster i kommande val om de inte visar sig ”progressiva” och bejakar minoriteternas önskemål.

Dessutom har könsdysfori hos unga spritts socialt. Inom psykiatrin är social smitta mycket vanligt, särskilt bland tonårsflickor och unga kvinnor. Två exempel är epidemierna av ätstörning och självskadebeteende i slutet av 1900-talet.

Personer från transrörelsen kom från några år in på 2000-talet via sociala medier i kontakt med vilsna tonåringar och unga vuxna. Dessa vuxna transpersoner hade ofta fått sin medicinska behandling för att fullborda sin transition vid 30-35 års ålder eller senare, och tänkte att de skulle ha mått bättre idag om de fått medicinsk behandling redan före eller i puberteten. De såg nu som sin mission att hjälpa barn och unga vuxna med könsdysfori att snarast möjligt påbörja medicinsk behandling.

Så när en vilsen flicka eller pojke i tonåren – som oftast hade en eller flera av diagnoserna autism, ätstörning, självskadebeteende, PTSD med mera – surfade på nätet kunde han eller hon få kontakt med en 20-40 år äldre transperson, som frågade om den unga tonåringen någon gång tänkt att hon eller han var född i fel kön.

Sverige var ett av de länder där transrörelsens idéer fick starkast fäste. År 2001 hade 2 barn diagnosen könsdysfori, därefter steg antalet kontinuerligt för att eskalera från 2013/2014, och nådde sin kulmen 2018, då totalt 486 barn 0-17 år fick diagnosen könsdysfori (https://sdb.socialstyrelsen.se/if_par/resultat.aspx). 

I april 2024 publicerades läckta dokument från den inflytelserika WPATH (https://substack.com/app-link/post?publication_id=415200&post_id=143428090&utm_source=post-email-title&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=1e6da8&token=eyJ1c2VyX2lkIjo4NDI3Nzk1MiwicG9zdF9pZCI6MTQzNDI4MDkwLCJpYXQiOjE3MTI3NTc1NzAsImV4cCI6MTcxNTM0OTU3MCwiaXNzIjoicHViLTQxNTIwMCIsInN1YiI6InBvc3QtcmVhY3Rpb24ifQ.55RmiRxbHCTkcvMqT0qYxyY5WO9MnlBK3qmQHkp1xEQ). De visade att organisationen systematiskt för könsdysfori hos barn och unga vuxna hade förskönat effekten av den medicinska behandlingen och i princip nonchalerat biverkningarna.

I slutet av juni 2024 krävde en domare i den amerikanska delstaten Alabama att WPATH skulle publicera över en miljon dokument, däribland e-postkorrespondens (https://segm.org/The-Economist-WPATH-Research-Trans-Medicine-Manipulated). Domaren ville bedöma om WPATH, som varit så avgörande för behandlingen av unga med könsdysfori, var en ideologiskt färgad  lobbyorganisation eller om deras rekommendationer vilade på en solid vetenskaplig grund. Redan efter de första dagarnas publicering av några tusen dokument gick det att fastslå att det som de läckta dokumenten från april visade stämde: resultatet av den medicinska behandlingen förhärligades och biverkningar ignorerades. 

Första halvåret i år har tre publikationer publicerats som kastar ytterligare ljus över denna gigantiska skandal. I februari visade en finländsk studie att det som transrörelsen hävdat och som sannolikt hade påverkat både politiker och allmänhet högst påtagligt inte stämde (https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/38367979/ ). Det var påståendet att suicidrisken ökade för unga personer med könsdysfori som inte fick medicinsk behandling.

I själva verket visade den välgjorde och stora finska studien att det inte fanns något samband mellan könsdysfori och suicidförsök, men att däremot de psykiatriska tillstånd som nästan alla i den nya gruppen av unga med könsdysfori hade, ofta hade de dessutom flera andra psykiatriska diagnoser, ökade risken för både suicidförsök och fullbordade suicid.

Den andra publikationen som utökade vår kunskap om det vetenskapliga stödet för medicinsk behandling av unga med könsdysfori var den statliga engelska Cass-Review (http://www.cass.independent-review.uk/publications/final-report ). Denna systematiska översikt leddes av barnläkaren Hilary Cass, och mynnade ut i samma rekommendation som de nordiska länderna hade anammat sedan några år: då det saknas evidens för medicinsk behandling av barn och sannolikt även unga vuxna och då ingen vet någonting om långtidsbiverkningarna av att i decennier från tonåren dagligen inta mycket höga doser av det motsatta könshormonet, så måste försiktighetsprincipen tillämpas. Cassrapporten rekommenderade därför att barn med könsdysfori inte skulle behandlas med kirurgi och endast i undantagsfall och inom kliniska studier få hormonbehandling, tidigast från 16 års ålder.

Den tredje publikationen är en studie från Tyskland, publicerad i maj (https://www.aerzteblatt.de/archiv/239555/Stoerungen-der-Geschlechtsidentitaet-bei-jungen-Menschen-in-Deutschland-Haeufigkeit-und-Trends-2013-2022 ). I studien har personer 5-24 år med diagnosen könsinkongruens 2013-2022 följts i 5 år. Över 63 procent har ”vuxit ur” könsdysforin, för gruppen flickor 15-19 år, som utgör majoriteten i den nya gruppen av unga med könsdysfori, uppfyllde 72,7 procent inte diagnosen könsdysfori inom 5 år. Att personer med könsdysfori ångrar sig brukar dessutom uppdagas inom 10 år, så den verkliga förekomsten är sannolikt ännu högre än vad den tyska studien visade. 

Hur ska vi då möta barn och unga vuxna  med funderingar kring sin könsidentitet. Vi i panelen vid konferenserna i Lissabon, jag och de två franska psykologerna Anna Cognet Kayem och Capucine Lamoureux, var alla överens om att när vi i professionen möter barn och ungdomar med psykiskatrisk problematik behöver vi ha ett holistiskt synsätt, det vill säga vi måste försöka se helheten och inkludera flera vetenskapliga perspektiv. 

Barn- och ungdomspsykiatrin blev en medicinsk specialitet i början på 1900-talet, men är egentligen tvärvetenskaplig. Den vilar på fyra vetenskapliga ben: det biologiska/medicinska, representerat av läkaren; det psykologiska företrätt av psykologen; det sociala – människan är ingen ö och överlever inte ensam och utan kommunikation med andra, vi är sociala varelser – som värnas av socionomen; pedagogiken, barn är i en utvecklingsprocess av lärande, och experten för detta perspektiv är läraren.

Till dessa fyra synsätt kan även läggas ett filosofiskt och existentiellt perspektiv: Vad innebär det att vara människa? Vad är meningen med livet? Är symtom på depression, ångest etc negativt eller tvärtom något som för oss människor kan vara utvecklande? Är en livskris destruktiv eller något som kan vara konstruktivt? Är tonåringar jobbiga och enerverande eller innovativa och sunt ifrågasättande personer som kan få oss ”förstockade” föräldrar/vuxna att tänka i nya banor?

Efter konferensernas slut så talade jag mer med de två franska psykologerna. Vi kom in på existensialisterna Jean-Paul Sartre och Albert Camus, och den ena av psykologerna berättade att hon i princip hade Camus som husgud. Jag har läst både Sartre och Camus och min uppfattning är att Sartre är mer kalkylerande och kylig medan Camus har ett stort och kärleksfullt hjärta, och jag tror att det är just detta som den franska psykologen uppskattar.

Vad som slutligen är så oerhört viktigt att betona är att det inte är enkelt för någon att vara människa. I August Strindbergs pjäs ”Ett drömspel” säger Indras dotter ”Det är synd om människorna”. Det är absolut sant, vår reflektionsförmåga, vårt ständiga jämförande och att vi vet att vår tid är utmätt gör vår tillvaro komplicerad. Och detta måste vi i hög utsträckning lära oss stå ut med.

Samtidigt får vi inte glömma att om vi blir agenter i våra egna liv, om vi känner att vi har en viss kontroll över våra liv och om vi också förstår att vi i hög omfattning styr våra egna öden och att våra liv inte är ödesbestämda – vi är inte bara ”rö för vinden” – då har vi också stora möjligheter att få en mycket bra ”stund på jorden” (citatet från Vilhelm Mobergs bok ”Din stund på jorden”).

Med ett öppet, fördomsfritt och nyfiket bemötande av barn och unga med könsdysfori inklusive deras föräldrar så har vi således alla möjligheter att hjälpa dessa vilsna unga. Någon medicinsk behandling vid könsdysfori bör inte komma ifråga förrän en person är minst 25 år. Först då är hjärnan fullt utvecklad och det som utvecklas sist, i frontalloben, är förmågan till konsekvenstänkande (https://www.scottishsentencingcouncil.org.uk/media/mi0aavav/20200219-ssc-cognitive-maturity-literature-review.pdf). 25 år är för övrigt samma åldersgräns som vi har för det irreversibla ingreppet sterilisering.”