En ung människa, som transitionerat för några år sedan, säger idag såhär:
– Alltså, det där, det har jag fattat nu, det var bara en idé. Eftersom jag gjorde det så var det det jag behövde göra och det är ingenting jag ångrar, men idag tänker jag att det var… onödigt. Jag skulle nog aldrig ha fått en sådan idé av mig själv, om jag liksom inte fått den utifrån.

En idé. Bara en idé. Ja. För det är ju just det det är. En idé. Precis som allt annat vi har, gör, väljer, tänker – en idé. Det är så som skapande går till. Det börjar med en idé. Och så väljer vi den idén framför andra tänkbara idéer, och börjar den långa processen med att göra verklighet av just den.

En mamma, vars elvaåring precis beslutat att inte börja med pubertetsblockerare, säger såhär: Jag är så lättad! Alla de här biverkningarna, de svåra operationerna, komplikationerna, det livslånga medicinberoendet, nu slapp vi det. Det var vi som gav honom idén. Han gillade att gå i klänning, och så läste vi i tidningen att man kunde vara född i fel kropp. Vi trodde ju att vi hjälpte honom. Vi förstod inte att det skulle leda till det här. Vi blandade ihop att vara feminin med att vara tjej.

Ja. Idén om att vara feminin och idén om att vara (född till) tjej.

Du har en kropp, och så får du en idé om att du borde ha en annan kropp. Vilket du inte har. (Och inte heller kan få, mer än på ytan).

Det är en fundamentalt annorlunda idé än idén om att vara fri att klä sig eller göra eller älska på sitt alldeles eget speciella sätt oavsett vad någon förväntar sig av den som har den ena eller den andra kroppen.

Den första idén understöds av de röster (inklusive dem inom oss själva) som vill få oss att tro att vi inte duger som vi är, som vill att vi ska vara missnöjda med oss själva. Det finns massor av goda skäl till detta: det öppnar lysande möjligheter att sälja saker till oss. Vi blir lättare att styra. Det bekräftar någon annans egen känsla av att inte duga. Det är enklare – vi slipper ta det fulla ansvaret för vårt eget liv och våra möjligheter. Slipper Jante.

Den andra idén understöds av de röster som vill få oss att inse vår egen storhet. Att känna att vi är fantastiska precis som vi är. Frihetens och värdighetens röst, som talar om vars och ens rätt att existera, klä sig, gilla och älska som man vill, så länge man inte skadar någon.   

De här två idéerna är två fullständigt diametralt motsatta idéer, sprungna ur diametralt motsatta källor. Och vi måste vara ytterst noga med att inte blanda ihop dem!

Jannika Häggström