Vi är föräldrar till barn och unga med plötslig könsdysfori. På torsdag träffar vi Anna Starbrink (L), hälso- och sjukvårdsregionråd i Stockholm, för att beskriva våra barns möten med vården och ställa krav på en säker och kunskapsbaserad vård.

Vi är en växande grupp föräldrar med barn som i tonåren plötsligt uttrycker en stark känsla av att ha ”fel” kön, så kallad könsdysfori. När vi jämför våra erfarenheter upptäcker vi många likheter:

• Inget av barnen har tidigare i barndomen uttryckt tvivel över sin könsidentitet.
• De allra flesta är flickor.
• För samtliga barn har könsdysforin kommit i nära anslutning till annan psykisk ohälsa som ångest, trauma, depression eller ätstörningar.
• Många av barnen har haft svårt med vänner och grupptillhörighet. Flera har diagnoser i autismspektrumet.
• Alla har läst och interagerat om transfrågor på olika nätcommunityn strax innan de uttryckte sin könsdysfori. Många har haft vänner som identifierat sig som trans eller ickebinära.

Vi vill stötta våra barn och ungdomar i att utforska sin personlighet och hitta sitt sätt att leva – utan att styras av könsroller och normer. Men vi är förtvivlade över att de mår dåligt och känner sig obekväma i sina kroppar. Därför har vi vänt oss till barn- och ungdomspsykiatrin (bup). Det vi har upplevt har gjort oss förskräckta.

Vården behandlar könsdysfori bland unga på ett helt annorlunda sätt än andra psykiatriska diagnoser. Om en ung människa lider av ätstörningar, självskadebeteende eller ångest går behandlingen ut på att utforska, förstå och förändra tankar och känslor. Men när ett barn uttrycker könsdysfori, är vårdens första åtgärd i stället att bekräfta avståndstagandet från den egna kroppen. Därefter följer en snabb utredning av medicinska ingrepp. Detta kallas ”affirmativt bemötande”.

Psykisk ohälsa uttrycks och tolkas på olika sätt över tid. Sedan några år tillbaka finns en enkel förklaring och lösning tillgänglig för barn och unga:

• Din ångest kan bero på att du är född i fel kropp.

• Om du genomgår en könskorrigering kommer du att bli lycklig.

Det finns skäl att tro att den snabba ökningen av unga med könsdysfori till stor del hänger samman med denna tidsanda. Sköra, identitetssökande unga är extra sårbara.

Detta samband spelar förstås mindre roll för våra barn. Vad de upplever är verkligt för var och en. Många är övertygade om att operationer och hormonbehandling är det enda alternativet. Men vi vuxna måste kunna se helheten, samtidigt som vi möter deras tankar och känslor med respekt. Det är vårt ansvar att skydda våra barn mot kirurgiska och medicinska ingrepp som de kan komma att ångra i vuxen ålder.

Hur ska en 14-årig flicka med autism kunna ta ställning till sin framtida fertilitet? Hur kan en 18-åring efter år av ätstörningar fatta beslut utifrån sina känslor av ångest inför den egna kroppen? Hur kan en 15-åring med ångest och depression förstå de livslånga effekterna av hormonbehandling?

Många av dem har andra svårigheter som de behöver få hjälp med. Hur ska en 14-årig flicka med autism kunna ta ställning till sin framtida fertilitet? Hur kan en 18-åring efter år av ätstörningar fatta beslut utifrån sina känslor av ångest inför den egna kroppen? Hur kan en 15-åring med ångest och depression förstå de livslånga effekterna av hormonbehandling?

När vi föräldrar tvekar inför irreversibla ingrepp på våra barn, möts det ibland med orosanmälningar till socialtjänsten. Barn har omhändertagits, och ingrepp har gjorts mot föräldrars vilja.

Våra barn ingår i en grupp som fått namnet ROGD – Rapid onset gender dysphoria. I hela västvärlden har denna grupp ökat lavinartat på bara några år. En övervägande majoritet är flickor, men det blir fler och fler pojkar. I Stockholm utreds och behandlas runt 400 barn, och mångdubbelt fler står i kö – tidigare var det enstaka barn årligen. Eftersom utvecklingen är så snabb, saknas än så länge forskning om den här gruppen.

Det finns därför ingen evidens för att snabb medicinsk behandling är bättre än samtalsstöd. Det finns inget stöd för att det affirmativa bemötandet är bättre för barnen än ett utforskande. Och det finns heller ingen forskning som visar att unga i den här gruppen skulle ha större suicidrisk än andra med psykisk ohälsa. Tvärtom har forskning entydigt visat att suicidrisk inte minskar efter könskorrigering. Trots det får vi föräldrar ofta höra från vården att självmordsrisken är så stor att medicinsk behandling anses livräddande. Det är ett effektivt hot, vilket varje förälder nog kan föreställa sig.

Behandlingen av våra barn görs i dag alltså utan grund i forskning. Sådan medicinsk behandling brukar kallas för experiment. Historiskt finns många liknande exempel som vi borde ha dragit lärdom av. Kvinnor med ”hysteri” har tidigare fått livmodern bortopererad. Ångest har behandlats med lobotomi. Experimenten har ofta genomförts på redan sköra patientgrupper och påfallande ofta är det kvinnors kroppar som ska korrigeras.

• Vi föräldrar kräver nu att vården slutar experimentera med våra barn. Både transpersoner och unga människor med psykisk ohälsa har rätt till säker och kunskapsbaserad vård.
• Vi kräver en sjukvård som är grundad på forskning och evidens. Allt bemötande, utredning och vård ska utgå från forskning och beprövad erfarenhet.
• I väntan på forskningsstöd, ska vården av barn och unga med könsdysfori präglas av försiktighet. Förstahandsalternativet vid könsdysfori ska vara samtalsterapi.
• Se barnet i hela sitt sammanhang: i familjen, i skolan och med vänner. Öppna för olika förklaringar till att barn inte känner sig helt hemma i sin kropp under tonåren. Följ hur symtomen utvecklas över tid och hänger ihop med andra svårigheter.
• Respektera steriliseringslagens gräns på 25 år för ingrepp som orsakar sterilitet.
• Stoppa omedelbart all medicinsk och kirurgisk behandling vid Kid-teamet (bup-team för könsidentitetsutredningar i Stockholm). Gör en total översyn av klinikens verksamhet och följ upp alla barn och unga som behandlats där. Flytta diagnostik och utredning till ordinarie bup-kliniker där behandlande läkare kan ta ett helhetsansvar.

Vi vill ha omsorg och vård för våra barns lidande nu – inte en lång kö och väntetid till kirurgiska och medicinska experiment.

Det är bråttom. Hundratals barn står i kö till Kid-teamet. Utifrån våra erfarenheter får många av dem inget adekvat stöd under väntetiden. Flera kommer säkert – i likhet med flera barn inom vår grupp – att tillfriskna från sin könsdysfori på egen hand. Men i de flesta familjer kommer stressen och oron att växa. Antalet detransitionerare – transpersoner som återgår till sitt födelsekön – ökar nu snabbt. Bland dem som bara bytt namn och kläder kan många gå vidare i livet en erfarenhet rikare. Men efter hormonell och kanske kirurgisk behandling är kroppen för alltid förändrad, och resan vidare kan bli svår. Om inget görs snarast, kommer många unga människor att utsättas för onödigt lidande och livslånga medicinska risker.

Vårdens ensidiga fokus på hormoner och kirurgi innebär också att andra former av stöd prioriteras ned. Vi vill ha omsorg och vård för våra barns lidande nu – inte en lång kö och väntetid till kirurgiska och medicinska experiment.

Jannika Häggström, tillsammans med 16 andra föräldrar till barn som har eller har haft könsdysfori